Foto: UN Photo/Mark Garten

FN

Att skapa fred. Det är och har varit Förenta Nationernas inte så obetydliga huvuduppgift sedan organisationen bildades efter andra världskrigets slut 1945.

Till grund för världsorganisationen ligger FN-stadgan (antogs den 24 oktober 1945) som har status som folkrätt och är förpliktigande för alla stater som är medlemmar. Enligt stadgan ska staterna ”lösa sina internationella tvister med fredliga medel” och ”avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende”.

FN-stadgan innehåller alltså förbud mot militär maktanvändning mellan medlemsstaterna, bortsett från självförsvar. Den slår dessutom fast att alla stater har rätt till självbestämmande och oberoende.

Världsorganisationen är även verksam på andra områden än de rent säkerhetspolitiska, till exempel inom ekonomiska och sociala frågor, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och humanitärt arbete. Sedan dess tillkomst har det rests stora, och ibland orealistiska, förhoppningar på FN. Organisationen har bland annat kritiserats för att den, trots enorma ansträngningar, inte kunnat förhindra krig, svält, fattigdom eller tyranni. Samtidigt är FN inte starkare än viljan hos dess medlemsstater. 

Förbud mot vissa vapen

För svensk del har medlemskap i FN varit en central del av utrikespolitiken. Sverige har i FN till exempel arbetat för åtgärder mot massförstörelsevapen, nedrustning, provstopp och icke-spridning av kärnvapen samt förbud mot kemiska stridsmedel.

Sverige har också inriktat sina krafter på att stärka krigets lagar, bland annat genom förbud mot särskilt inhumana vapen, och ser organisationen som ett avgörande forum för dialog mellan stater och ett viktigt säkerhetspolitiskt instrument. FN försöker ofta medla i konflikter mellan olika parter. Om det bedöms som nödvändigt kan organisationen även sätta in militära medel.

Världsorganisationen genomför idag fredsfrämjande insatser med tillsammans över 110 000 militärer, poliser och civila från över 100 truppbidragande länder, vilket är en dramatisk ökning av antalet insatser och personal under de senaste tio åren.

Den traditionella uppgiften att övervaka fredsavtal har till stor del ersatts av mera aktiva insatser där våld ibland används för att till exempel skydda civilbefolkningen. Utvecklingen har också gått mot så kallade multifunktionella insatser, där fredsskapandet är det första steget som sedan ska följas av långsiktig återuppbyggnad och utveckling, samt reformering av säkerhetsstrukturer såsom militär och polis.

De styrkor som deltar ställs till FN:s förfogande av medlemsstaterna för ett visst uppdrag och under en viss tid. FN har inga egna militära styrkor som kan sättas in i en konfliktsituation. För att FN ska kunna besluta om att sätta in fredsbevarande trupper måste nio av säkerhetsrådets 15 medlemsstater rösta ja. Var och en av de fem permanenta medlemmarna - USA, England, Frankrike, Ryssland och Kina - har vetorätt.  

Så här fungerar FN:

FN är organiserad i sex grundläggande organ vilka alla blev instiftade i samband med skapandet utav hela organisationen. Makten inom organisationen har skiftat mellan grundorganen. Medan organet för förvaltningen av kolonier i världen, förvaltarskapsrådet, har tappat egentlig mening så har framförallt Säkerhetsrådet ökat sitt inflytande inom FN.

Generalförsamlingen: Sammanträder en gång varje höst i FN:s huvudkontor i New York. Här sitter representanter för varje medlemsland. Besluten är oftast inte bindande, utan församlingen fungerar främst som ett debattforum. Generalförsamlingen utser FN:s generalsekreterare. Den nuvarande generalsekreteraren heter Ban-Ki Moon.


Säkerhetsrådet: En stor del av makten i FN är koncentrerad till säkerhetsrådet som består av 15 medlemsländer. USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina är ständiga medlemmar. Övriga medlemmar väljs på två år. Säkerhetsrådet svarar för FN:s fredsbevarande uppgifter och har på senare tid blivit kritiserat för att utöka sitt mandat till allt fler områden inom FN.

Säkerhetsrådet anses inte sällan vara det viktigaste organet inom organisationen, men anklagas också för en reformationsbrist. Strukturen är baserad på den världsordning som var gällande vid andra världskrigets slut - endast krigets vinnare är representerade. Snabbt växande stater som får allt mer politisk och ekonomisk makt idag - Indien, Brasilien m. fl. - har redan börjat tala om att representationen i det mäktiga säkerhetsrådet inte återspeglar verkligheten, en antydan som bara kommer att bli mer högljudd i framtiden.

Övriga FN-organ: En stor del av FN:s verksamhet bedrivs genom FN:s olika underorgan. Bland de viktigaste organen för utvecklingen av världen är UNICEF (barnfonden), UNHCR (flyktingkommissariatet), UNDP (utvecklingsprogrammet), WHO (Världshälsoorganisationen) och UNESCO (kultur och utbildning).