Foto: iStock/JamesBrey

Internationella brottmålsdomstolen

Efter två världskrig, ett antal folkmord och åtskilliga andra brott mot mänskligheten fanns ett stort behov av en oberoende domstol där krigsförbrytare kunde ställas inför rätta och i mars 2003 invigdes Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i nederländska Haag. För många innebar invigningen den kanske största händelsen inom folkrätten sedan FN-stadgan kom till.

Trots att det genom historien har begåtts omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, är det få ansvariga som ställts inför rätta och dömts.

En förklaring är att rättsskipningen framför allt legat hos nationella domstolar och myndigheter som ofta inte velat eller kunnat ställa de ansvariga inför rätta.

Vid några tillfällen har FN satt upp tillfälliga tribunaler för att kunna döma misstänkta krigsförbrytare. Så skedde till exempel i maj 1993 då den Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien inrättades.

Det var för första gången sedan nazisträttegångarna i Nürnberg som världens länder gemensamt enades om att ställa misstänkta krigsförbrytare till svars.

Året efter, sommaren 1994, mördades i Rwanda 800 000 tutsier. För att ställa de ansvariga inför rätta inrättade FN i februari 1995 Krigsförbrytartribunalen för Rwanda.

Verka avskräckande

Syftet med Internationella brottmålsdomstolen (ICC) är att – genom att komplettera nationella domstolar och träda in när dessa inte vill eller kan uträtta sina uppgifter – förhindra att individer som brutit mot internationella lagar slipper straff. Den ska också genom sin blotta existens fungera avskräckande och tvinga krigsherrar, politiker och generaler att avstå från otillåtna former för krigföring.

Domstolen har rätt att åtala och döma enskilda individer, inklusive stats- och regeringschefer, som har gjort sig skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. I framtiden väntas även aggression (brott mot freden) ingå i brottskatalogen.

Stadgan för ICC förhandlades fram vid en konferens i Rom 1998. Avtalet fick namnet Romstadgan och trädde i kraft i juli 2002 efter att 60 stater – däribland Sverige – ratificerat den. Domstolen kan enbart behandla brott som har begåtts efter detta datum.

För att ICC ska kunna behandla ett brott krävs det även att det har begåtts på ett territorium eller av en medborgare som tillhör en stat som har ratificerat Romstadgan eller lämnat in en särskild förklaring om att staten godtagit domstolens jurisdiktion.

Därutöver kan FN:s säkerhetsråd i särskilda fall besluta att ICC även ska få döma över brott oavsett var eller av vem brottet har begåtts. ICC kan utdöma allt från böter till livstids fängelse, men inte dödsstraff.

Förundersökningar rörande misstänkta brott inleds av ICC:s åklagare (efter godkännande av domstolen) på initiativ av antingen åklagaren själv, en medlemsstat eller FN:s säkerhetsråd. Den kongolesiske krigsherren Thomas Lubanga, ansvarig för grova krigsförbrytelser, var den första som ställdes inför rätta i ICC och blev i mars 2012 även den första att dömas - 9 år efter bildandet av domstolen.

USA är inte med

En del stater är kritiska mot domstolen som de menar kan hota ländernas suveränitet och användas i politiska syften. Några anser också att domstolens mandat är för stort och att det finns risk för att den kan bli ett verktyg för trakasseri.

Andra länder, till exempel USA och Israel, motsätter sig domstolen därför att de är rädda att deras utsända soldater och hjälparbetare ska dömas av en annan domstol än det egna landets. Tre av säkerhetsrådets fem medlemmar - USA, Ryssland och Kina – har inte ratificerat Romstadgan.