North Atlantic Treaty Organization, Nato

Nato är en försvarsallians mellan 28 länder i Nordamerika och Europa. Nato bildades 1948 efter andra världskriget med syfte att upprätta säkerhetsgarantier för länderna på båda sidor om Atlanten. En grundprincip var att ett angrepp på ett Natoland är ett angrepp på hela Nato.

Sedan Nato bildades har arbetet och syftet utvecklats till att också innefatta krishanteringsinsatser och internationella fredsfrämjande operationer.

 

Bildandet av Nato 

När Nato bildades fanns en rivalitet mellan öst och väst, Warszawapakten och Nato.

 

Nato bildades efter andra världskriget. Det kommunistiska Sovjetunionen, med sin totalitära ideologi och stora militära makt, utgöra ett nytt hot mot de västeuropeiska ländernas säkerhet. Tio västeuropeiska länder samt USA och Kanada skrev den 4 april 1949 på en överenskommelse med namnet Atlantpakten. Två år senare skapades North Atlantic Treaty Organization, Nato.

 

Österut fanns Warszawapakten, den Sovjetledda motsvarigheten till Nato som bildades 1955. Block stod mot block. Men trots den fientliga relationen mellan allianserna och deras mäktigaste företrädare, USA och Sovjetunionen, förblev Europa en fredad region under det kalla kriget. Med tanke på båda sidors enorma militära kapacitet var det ingen som önskade att en våldsam konflikt bröt ut. Särskilt Rysslands och USA:s kärnvapenarsenaler, med potential att förinta hela länder, fungerade som ömsesidig avskräckning.

 

När Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes 1991 var det kalla kriget slut och Natos traditionella fiende hade därmed upphört att existera. Hotet från öst hade varit det största motivet till att organisationen bildats och det var nu nödvändigt att reformera alliansen för att anpassa sig till den nya tiden.

 

Nato idag 

Idag har Nato 28 medlemmar – varav flera är forna Warszawapaktsländer – och samarbetar även med ett stort antal icke-medlemsländer, däribland Sverige. (Läs mer om Sveriges relation till Nato.)

 

Kärnan i försvarsalliansen är Atlantpaktens artikel fem, den så kallade musketörsparagrafen (”en för alla, alla för en”). Där slås det fast att ett angrepp på någon av medlemsstaterna är att räkna som ett angrepp på hela alliansen. Alla medlemmar har därför ett gemensamt ansvar att skydda varandra, även med militära medel om så krävs.

 

Paragrafen är dock formulerad så att medlemmarna själva avgör hur de vill ge sitt stöd. En attack mot ett Natoland innebär med andra ord inte att samtliga medlemmar per automatik blir skyldiga att skicka sina militärmakter.

 

Efter kalla kriget

Från början var Natos uppdrag att försvara medlemsländernas territorier från ett sovjetiskt angrepp. Med Sovjetunionens kollaps förändrades hotbilden och idag ägnar sig alliansen huvudsakligen åt internationella insatser med fokus på militär krishantering.

 

Trots det starka hotet från öst så användes aldrig Natotrupper i strid under kalla kriget. Det var först 1995 som Nato genomförde sin första militära operation. Organisationen fick då uppdraget av FN att säkra freden i Bosnien som förhandlats fram genom Daytonavtalet. Styrkan som användes fick namnet IFOR och bestod även av trupper från icke-Natoländer, inklusive Sverige som bidrog med en bataljon.

 

1999 intervenerade Nato återigen på Balkan, den här gången i den dåvarande serbiska provinsen Kosovo. Efter att den serbiske presidenten Slobodan Milošević tillbakavisat påtryckningar från omvärlden om att upphöra med grova övergrepp mot den albanska majoriteten i Kosovo inledde Nato flygbombningar mot mål i Serbien.

 

Interventionen delade omvärlden eftersom den skedde utan tillåtelse från FN:s säkerhetsråd och därmed bröt mot folkrätten. Många stater, särskilt Ryssland, såg bombningarna som ett angrepp från Väst mot den nationella suveräniteten. EU, USA och andra västländer som gav sitt stöd till Nato menade att världssamfundet hade ett ansvar att skydda utsatta människor från grymheter. (Läs mer under Humanitär intervention.)

 

2011 drog en Natointervention – denna gång i Libyen – åter till sig kritik från stater som förespråkar en stark suveränitetsprincip. Bombningarna av Libyen var för att skydda de rebeller som deltog i upproret mot Muammar Gadaffi, men Ryssland och Kina menade att Nato missbrukat det mandat som FN:s säkerhetsråd gav till insatsen genom att ha gett aktivt stöd till ett regimskifte i landet. Ryssland deklarerade i efterhand att de avsåg att använda sitt veto i säkerhetsrådet mot liknande insatser i framtiden om inte Natos opartiskhet i en konflikt kunde garanteras.

 

Efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 åberopade Nato Atlantpaktens artikel fem för första gången i alliansens historia. Attackerna sågs som ett väpnat angrepp mot ett medlemsland från en utländsk aktör och Natoländerna förklarade unisont att de skulle visa solidaritet och stödja USA i kriget mot terrorismen.

 

I slutet av 2001 etablerades Isaf (International Security Assistance Force) i Afghanistan, som en följd av attackerna 11 september. Styrkan, som omfattar cirka 130 000 soldater från 48 länder, tjänstgör under mandat från FN:s säkerhetsråd och sedan 2003 under Natoflagg. Huvuduppgiften är att bidra till ett säkert och stabilt Afghanistan och att ge de afghanska myndigheterna möjlighet att kunna styra landet på ett demokratiskt och effektivt sätt.

 

Likt Natos tidigare insatser deltar länder som inte är medlemmar i Nato i insatsen i Afghanistan, bland annat Sverige. 2014 ska de militära styrkorna ha lämnat landet, inklusive det svenska bidraget.

 

Natos struktur

Natos viktigaste organ är det Nordatlantiska rådet. Rådet består av ständiga representanter från varje medlemsland som har möten varje vecka i Bryssel där Natos högkvarter ligger. Två gånger om året sker möten mellan ländernas utrikes- eller försvarsministrar. Mer sällan håller rådet toppmöten där alla stats- och regeringschefer sammanträder och fattar övergripande strategiska beslut om Natos verksamhet, nya initiativ etc. Beslut som rådet fattar kräver enhällighet bland medlemmarna.

 

Det dagliga arbetet bedrivs av ett sekretariat i högkvarteret. Sekretariatet leds av organisationens generalsekreterare, som även är ordförande för Nordatlantiska rådet. Sedan 2014 är Norges före detta statsminister Jens Stoltenberg generalsekreterare.

 

Natos militärkommitté är det högsta militära organet och består av militära representanter från varje land. Kommittén ägnar sig åt försvarsplaneringsfrågor och är rådgivande till Nordatlantiska rådet. Militärkommitténs ordförande är även ansvarig samordnare för Natos militära insatser.

 

Förutom ett mindre antal radarflygplan har Nato inga egna militära styrkor, utan organisationens kapacitet bygger på att medlemsländerna ställer sina nationella försvar till förfogande. Däremot har Nato en egen struktur av militära befälhavare. Dessa är uppdelade på två högkvarter, i den amerikanska delstaten Virginia och i belgiska Mons.

 

Utvidgning och samarbete

Sedan kalla krigets slut har Nato växt i österled. 1999 blev Polen, Tjeckien och Ungern – tre länder som under kalla kriget deltagit i Warszawapakten – medlemmar. Detta var ett viktigt skifte för Nato, inte minst rent symbolpolitiskt. Under 2000-talet har ytterligare nio länder gått med i Nato, alla länder från det forna östblocket.

 

Ryssland har tidvis visat starkt motstånd mot att den västliga alliansen breder ut sig i dess omedelbara närområde. Att Georgien närmade sig Nato var enligt den georgiska regeringen en viktig anledning till att Ryssland invaderade landet 2008, för att på så sätt visa sin makt.

 

1991 inbjöd Nato alla före detta Warszawapaktsländer till samarbete genom NACC (North Atlantic Cooperation Council) som var ett nyskapat politiskt organ. Tre år senare ersattes NACC med Partnerskap för fred (PFF) som är ett samarbetsprogram med både militära och civila delar. Exempel på arbete som PFF ägnar sig åt är demokrati- och förtroendeskapande insatser och minröjning på Balkan och i Centralasien. (Läs mer om civil-militärt samarbete.)

 

Alla europeiska, centralasiatiska och sydkaukasiska stater inbjöds att delta i samarbetet. I dag består PFF av 50 länder, varav 28 Natoländer och 22 så kallade partnerländer, däribland Sverige. En viktig skillnad mellan partnerländer och länder som är fullvärdiga medlemmar i Nato är att endast de senare omfattas av den kollektiva försvarsprincipen i Atlantpaktens artikel fem.

 

Medlemsländerna i PFF genomför årligen en rad gemensamma militärövningar. Syftet med dessa är att förbättra samarbetet mellan förband från olika länder, vilket är nödvändigt för att gemensamma fredfrämjande insatser ska bli effektiva.

 

Euroatlantiska partnerskapsrådet, EAPR, inrättades 1997 för att skapa ett politiskt ramverk till den mer praktiskt inriktade verksamheten inom PFF. Medlemskretsen är densamma som i PFF. Inom ramen för EAPR genomförs årliga utrikes- och försvarsministermöten.

 

Nato och EU delar 22 medlemsländer och organisationerna har flera samarbeten. Ett av de viktigare är Berlin Plus-avtalen som ger EU möjligheten att använda resurser från Nato i sina egna krishanteringsinsatser.

 

Natos 28 medlemmar (medlemsår): Albanien (2009), Belgien (1951), Bulgarien (2004), Danmark (1951), Estland (2004), Frankrike (1951), Grekland (1952), Island (1951), Italien (1951), Kanada (1951), Kroatien (2009), Lettland (2004), Litauen (2004), Luxemburg (1951), Nederländerna (1951), Norge (1951), Polen (1999), Portugal (1951), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Spanien (1982), Storbritannien (1951), Tjeckien (1999), Turkiet (1952), Tyskland (1955), Ungern (1999)  och USA (1951).