WTO

Samarbetet inom världshandelsorganisationen WTO ska leda till ökad frihandel, mindre protektionism och bättre ordning inom den internationella handeln. Det är i alla fall tanken.

I dag har WTO 155 medlemsländer som tillsammans står för drygt 97 procent av världshandeln. Organisationen bildades formellt den 1 januari 1995, men har sin grund i ett internationellt samarbete som har pågått sedan andra världskrigets slut.

1948 trädde allmänna tull- och handelsavtalet (GATT) i kraft. Länderna inom GATT förhandlade i så kallade förhandlingsrundor som ofta pågick under flera år. Uruguayrundan, 1986-1994, var den åttonde och sista rundan. Den resulterade i ett utvidgat regelverk som var bindande för medlemsländerna och som även omfattade internationella avtal för handel med tjänster och ett immaterialrättsligt avtal.

Lösa tvister mellan länder

För att administrera och övervaka de olika internationella avtalen om världshandeln och handelspolitiken bildades 1 januari 1995 världshandelsorganisationen WTO.

Spelreglerna i WTO fastställs genom förhandlingar mellan de länder som ingår i organisationen. Reglerna är inte givna en gång för alla utan omförhandlas med regelbundna mellanrum.

Genom samarbetet har staterna nått enighet om internationella handelsavtal som bland annat innebär:

  • Minskade kvoter som begränsar importen av vissa varor
  • Större import av livsmedel
  • Minska subventionerna till egen export
  • Underlätta handeln med tjänster över gränserna

En av WTO:s grundläggande regler för att motverka att länder diskrimineras i världshandeln är den så kallade "mest-gynnad-nationsprincipen" (eng.: Most Favoured Nation, MFN). Den innebär att varje fördel som ett medlemsland i WTO ger till ett medlemsland också ska gälla alla andra medlemsländer. En sådan fördel kan exempelvis gälla sänkningar av tullsatser och avgifter.

En viktig funktion för WTO är att lösa tvister mellan länder på handelsområdet. För detta finns ett särskilt regelverk med möjligheter att vidta sanktioner mot enskilda länder.

Kritik mot liberaliseringen

I november 2001 beslutade medlemmarna att inleda nya handelsförhandlingar på ett 20-tal områden med målsättningen att komma överens om ett slutligt avtal före 1 januari 2005. Eftersom konferensen ägde rum i Qatars huvudstad Doha gavs förhandlingarna det formella namnet "Utvecklingsdagordningen från Doha" (the Doha Development Agenda, DDA) ofta kallad "Doharundan".

Trots år av förhandlingar har man ännu inte kommit fram till något avtal, mycket beroende på oenighet mellan framför allt USA och större tillväxtekonomier som Brasilien, Indien och Kina.

De flesta är överens om att samarbetet inom WTO och dess föregångare har haft en betydande roll för utvecklingen inom världshandeln som sedan 1950 har ökat mer än 20 gånger.

Enligt kritikerna har det dock skett till priset av rovdrift på miljö och människor, framför allt i den fattiga delen av världen. De menar också att även om WTO kan sägas vara en demokratisk organisation där varje medlem har en röst, styrs den av världens rika länder. Det är också framför allt de - och storföretagen - som gynnas av organisationens beslut, enligt kritikerna.

I samband med WTO:s olika toppmöten har därför fackföreningar och miljö- och solidaritetsrörelser demonstrerat mot liberaliseringen av världshandeln som de menar är ett hot mot miljö, arbetstillfällen, nationell suveränitet och kulturell särprägel.