Arabförbundet

Arabförbundet är en regional organisation som vill främja dialog och samarbete mellan de arabiska länderna i Nordafrika och Mellanöstern. Trots att samarbetet bygger på gemensamma kulturella och religiösa tillhörigheter råder stor oenighet bland medlemsländerna.

Arabförbundet bildades efter andra världskriget och har sitt huvudkontor i Kairo. Organisationen har idag 22 medlemsländer, däribland Palestina som är erkänt som en egen stat av medlemsländerna.

Syftet med samarbetet var från början att säkerställa de deltagande ländernas integritet samtidigt som en enhetlig arabisk politik kunde föras mot omvärlden. Det rörde sig om samarbete inom ekonomi och finanspolitik, kommunikationer, kultur, gränskontroll, sociala frågor och hälsofrågor.

Staterna har förbindit sig att inte blanda sig i medlemmarnas interna angelägenheter och att inte använda våld för att lösa konflikter mellan varandra. Vid behov så medlar förbundets högsta beslutande organ, Rådet. Sedan 1950 finns det ett säkerhetsavtal inskrivet i stadgan med innebörden att staterna ska skydda varandra från yttre angrepp.

Rådet sammanträder varje år, då medlemmarnas statsöverhuvuden träffas och diskuterar övergripande politiska frågor och strategiska mål. Beslutsfattandet bygger på konsensus, det vill säga alla medlemmar måste vara överens för att beslut ska fattas. Rådet utser även generalsekreterare, en post med mandat på fem år.

Olika förutsättningar

De olika förutsättningarna för medlemsstaterna i Arabförbundet är påtagliga, framför allt vad gäller ekonomin. Exempelvis är skillnaden i BNP per capita mellan medlemmarna Qatar och Somalia över 100 000 US dollar.

Även politiskt är skillnaderna stora, något som har blivit tydligt sedan Gulfkriget i början på 1990-talet. Två fraktioner bildades då inom förbundet – Irak som invaderade Kuwait och fick stöd av bland annat Libyen, och en större grupp länder med Saudiarabien i spetsen som manade till intervention från FN och USA, vilket genom majoritetsbeslut blev Arabförbundets officiella linje. Att en arabstat förespråkade en USA-ledd insats i regionen hade tidigare varit otänkbart och innebar en ny sorts oenighet inom Arabförbundet.

Arabförbundet har även tagit en aktiv roll i Syrienkonflikten. I november 2011 stängdes Syrien av från deltagande i förbundet. Förbundet har upprepade gånger manat den syriska regimen till att upphöra med våldet mot den egna befolkningen och till att avgå.

2012 försökte Arabförbundet lugna situationen i Syrien med en observatörsmission, men våldet hade då eskalerat till den grad att de utsända observatörerna inte kunde fullfölja sitt uppdrag. Arabförbundet har flera gånger uppmanat FN att få till stånd en fredsbevarande styrka som kan ingripa i konflikten. I mars 2013 tog representanter för den syriska oppositionen över Syriens officiella plats i Arabförbundet.

Kapacitet och ambitioner

Med den oljerikedom som flera av medlemsstaterna besitter och med en sammanlagd befolkning på ungefär 350 miljoner människor har Arabförbundet stora ambitioner att bli en betydelsefull aktör i världspolitiken.

Men staternas olikheter och fokus på egna nationella intressen innebär att det finns ett motstånd mot ett allt för intimt samarbete som möjligen skulle kunna innebära att det tummas på den nationella självbestämmanderätten. Stadgans skrivelse om icke-inblandning i staternas interna angelägenheter väger tungt, men i Syrienkonflikten har förbundet visat att de kan bli en aktiv part i en konflikt.

För att öka legitimiten i den internationella politiken krävs dock en konsekvent hållning och Syrien är inte det enda medlemslandet som kan anklagas för att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Exempelvis motsatte sig Arabförbundet under 2004 idén om en FN-styrka till Sudan för att förhindra de övergrepp som en regeringsstödd milis utsatte civilbefolkningen för.

Revolutionerna i Mellanöstern och Nordafrika sedan slutet av 2010 har skakat om arabländerna rejält. Många menar att Arabförbundet nu har en möjlighet att reformera sig och bli ett betydande stöd för demokratisk utveckling i regionen, vilket inblandningen i Syrienkonflikten skulle kunna tyda på. Andra menar att organisationen präglas av en dubbelmoral som syntes när regimerna i Egypten och Tunisien endast bemöttes med tystnad från förbundet när de försökte trycka ned folkupproren med våld. 

Troligen beror Arabförbundets framtida betydelse till stor del på den övriga utvecklingen i regionen. Ingen av medlemsstaterna är ännu fullständigt demokratisk och utan förändring kommer legitimiten att vara fortsatt svag, både hos de inhemska befolkningarna och i omvärlden.

22 stater ingår i Arabförbundet: Algeriet, Bahrain, Comorerna, Djibouti, Egypten, Förenade arabemiraten, Irak, Jemen, Jordanien, Kuwait, Libanon, Libyen, Marocko, Mauretanien, Oman, Palestinska självstyret, Qatar, Tunisien, Saudiarabien, Somalia, Sudan och Syrien.