Foto: Johan Eklund/MSB

EU

Samarbetet inom EU kring utrikes- och säkerhetspolitiska frågor har fördjupats under de senaste tio åren. Samarbetet och beslutsfattandet är mellanstatligt, vilket betyder att medlemsländerna måste vara eniga för att kunna agera. Varje enskilt land har vetorätt. 

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) är ett exempel på ett område som håller på att bli en allt viktigare del av EU-samarbetet. Genom GUSP agerar Sverige och övriga medlemsstater gemensamt i många utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, till exempel i form av gemensamma uttalanden, gemensamma positioner i internationella organisationer som FN och OSSE, deltagande i olika typer av civila och militära fredsfrämjande insatser i konfliktdrabbade områden.

I samband med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 inrättades en ny funktion som hög representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Den höga representanten ska leda EU:s arbete inom utrikes- och säkerhetspolitiken och vara chef för EU:s nya utrikestjänst. Hon ska även vara vice ordförande i kommissionen.

Gemensam krishantering

Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) är en del av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) och går ut på att ge unionen resurser och instrument för att kunna bidra aktivt i den internationella krishanteringen. Tillsammans håller unionens medlemmar på att bygga upp en allt bättre förmåga att snabbt komma på plats med militär, polis, räddningstjänst och andra insatser i ett krisområde.

En del i den förstärkta militära krishanteringen är de speciella snabbinsatsstyrkor som kan sättas in nästan var som helst i världen. EU har alltid två stridsgrupper i beredskap. Men EU är ingen militärallians och det finns ingen EU-armé. Insatserna genomförs därför med personal och utrustning som medlemsstaterna ställer till unionens förfogande.

Även unionens civila krishantering är en viktig del av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Internationell civil krishantering kan bland annat innebära att en stat eller en region under en period får hjälp att stärka och bygga upp polis- och rättsväsende, offentlig förvaltning, gränsövervakning eller räddningstjänst. Civil krishantering sker ofta inom ramen för internationella organisationer eller sammanslutningar, till exempel EU, FN eller OSSE.

EU:s medlemsländer är enligt EU-fördraget skyldiga att hjälpa varandra i händelse av en katastrof eller en terroristattack, men också vid ett väpnat angrepp. Det behöver dock inte vara frågan om militärt bistånd, utan varje land avgör själv på vilket sätt det vill hjälpa ett annat medlemsland eller ta emot eventuell hjälp.