Solidaritetsklausulen

Drabbas ett EU-land av en katastrof, en terroristattack eller ett väpnat angrepp är de andra medlemsländerna skyldiga att ställa upp med resurser. Det är innebörden i EU:s så kallade solidaritetsklausul som är en del av Lissabonfördraget.

Klausulen ställer dock inte krav på militärt bistånd. Sverige och övriga länder får själva välja på vilket sätt de ska hjälpa ett annat medlemsland eller hur de vill ta emot eventuell hjälp.

Biståndet kan vara allt från politiskt och diplomatiskt agerande till ekonomiska sanktioner, civilt och humanitärt stöd, utbildningsinsatser och militär hjälp.

Grundtanken bakom solidaritetsklausulen är att ett lands säkerhets byggs i samverkan med andra. Men också att länderna idag inom EU är så integrerade och beroende av varandra att det knappast är möjligt för övriga EU-länder att ställa sig neutrala om ett medlemsland hotas. Detta oavsett om det handlar om ett militärt angrepp, en naturkatastrof eller en terroristattack.

Sverige har utifrån Lissabonfördragets solidaritetsklausul antagit en solidaritetsförklaring. I Försvarsberedningens rapport "Vägval i en globaliserad värld" från 2013 formuleras det så här:

"Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd."

EU:s Lissabonfördrag, som trädde i kraft den 1 december 2009, innehåller egentligen inte en utan två solidaritetsförklaringar:

Enligt den ena ska EU-länderna "handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor. Unionen ska mobilisera alla instrument som står till dess förfogande, även de militära resurser som medlemsstaterna tillhandahåller."

Den andra handlar om vad som ska ske om en medlemsstat utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium.

Om så sker är ”de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik."

Det sistnämnda innebär att EU-länder som är alliansfria eller neutrala även kan vara det i framtiden.