Foto: Anna Hjärne/MSB

Mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna gäller över hela världen och slår fast att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De reglerar också förhållandet mellan stater och enskilda människor och är en del av folkrätten.

Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten som reglerar staters och internationella organisationers agerande och förhållandet mellan dem. Rättigheterna begränsar statens makt över individen och slår fast att staten har ansvar för att rättigheterna främjas och skyddas. Det innebär att individens rättighet är statens skyldighet.

Staten ansvarar för att de mänskliga rättigheterna omsätts i praktiken, till exempel genom fungerande rättsväsende, lagstiftning, undervisning och socialt stöd. Staten är också skyldig att se till att dess representanter handlar i enlighet med de mänskliga rättigheterna och ska på olika sätt förhindra att de kränker rättigheterna.

Universella rättigheter

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna är ett unikt dokument som slår fast att rättigheterna gäller för var och en, oavsett till exempel ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk uppfattning eller social ställning. Rättigheterna är universella, vilket innebär att de gäller för alla människor, över hela världen, oavsett land, kultur eller sammanhang.

Det har under mycket lång tid funnits idéer om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Dagens formuleringar har i stor utsträckning sitt ursprung i den amerikanska självständighetsförklaringen och franska revolutionens deklaration om människans och medborgarens rättigheter från slutet av 1700-talet.

De mänskliga rättigheter som vi utgår från idag, formulerades efter andra världskriget. Uppfattningen om att världssamfundet måste ta ett gemensamt ansvar för den enskildes mänskliga rättigheter växte fram bland de länder som bildade Förenta Nationerna (FN). FN var och är fortfarande den viktigaste globala aktören när det gäller mänskliga rättigheter.

Omfattande diskriminering  

De senaste decenniernas ekonomiska och politiska utveckling i världen har gjort att kanske fler människor än någonsin – i praktiken - omfattas av de mänskliga rättigheterna. Det är till exempel färre som avrättas idag än för några decennier sedan och fler som får rösta i fria och rättvisa val. Positiv ekonomisk utveckling har lett till bättre levnadsvillkor, skolgång och hälsovård för miljontals människor.

Samtidigt fortgår grava övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. I många länder förekommer till exempel svår diskriminering av kvinnor och HBT- personer (homo-, bi- och transpersoner).

Det internationella arbetet mot terrorism väcker frågor om rättssäkerhet och folkrättens tortyrförbud. Fortfarande förekommer det dödsstraff i många länder, till exempel Kina, USA och i de flesta länderna i Mellanöstern.

FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 kan delas in i tre delar:

  • De grundläggande friheterna, till exempel rätten att hysa eller uttrycka åsikter, att utöva religion, att bilda eller gå med i en organisation eller att ordna möten.
  • Rätten till skydd mot övergrepp, till exempel rätten att inte bli godtyckligt arresterad eller utsättas för tortyr.
  • Rätt att få grundläggande behov tillgodosedda, till exempel acceptabel levnadsstandard, hälsovård och utbildning.

Att rättigheterna är indelade i olika kategorier innebär ingen gradering. Enligt en rad beslut inom FN är rättigheterna kompletterande sinsemellan och delar av samma enhet. Det innebär att det inte finns någon saklig grund för att till exempel se de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna mer som ambitioner än som verkliga rättigheter, vilket många gör.

Förklaringen från 1948 har senare vidareutvecklats i juridiskt bindande konventioner, till exempel Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) från 1950.

Nationella minoriteter

Syftet bakom bildandet av Europarådet 1949 var att ena Europa efter andra världskriget, men också att arbeta fram dokument kring de mänskliga rättigheterna. Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, antogs redan 1950. Sedan dess har det antagits konventioner om bland annat förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, om rättigheter för nationella minoriteter samt en social stadga.

Om en stat systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna kan till exempel någon av FN övervakningskommittéer eller kommissionen för de mänskliga rättigheterna ta upp frågan till behandling och rikta kritik. Men, samtidigt som FN-stadgan slår fast att medlemsländerna ska respektera de mänskliga rättigheterna innehåller den principen att ingen har rätt ingripa i en stats inre angelägenheter. Det finns alltså en inbyggd motsättning.

Svensk lag

En stat som bryter mot de mänskliga rättigheterna ska rätta till felet, till exempel genom att ändra ett beslut som rör en person och eventuellt betala skadestånd till personen. Sker inte detta kan den drabbade, efter att först ha försökt med alla inhemska rättsmedel, få sin sak prövad av exempelvis Europadomstolen.

Sverige har ratificerat de flesta konventioner om mänskliga rättigheter vilket innebär att svenska staten är skyldig att främja och skydda de olika rättigheterna. I Sverige skyddas de mänskliga rättigheterna främst genom tre grundlagar - regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Sedan 1995 är Europakonventionen svensk lag.

Större internationella konventioner om mänskliga rättigheter:

  • FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948).

  • Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (1948).

  • Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950).

  • Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning (1951).

  • Den europeiska sociala stadgan (1961, reviderad 1996).

  • Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (1965).

  • Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966).

  • Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (1966).

  • Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979).  

  • Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1984).

  • Konventionen om barnets rättigheter (1989).

  • Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2006).