Propaganda, risken att journalisterna skadas eller dör och nationella politiska intressen försvårar opartisk och allsidig rapportering.
Mediernas påverkan
Vietnamkriget brukar sägas vara det första krig som avgjordes lika mycket i medierna som på slagfältet. Televisionens genombrott under 50- och 60-talen gjorde att kriget och dess brutala vardag ”flyttade” in i miljoner amerikanska vardagsrum.
Mycket av rapporteringen, framför allt från krigets senare del, fokuserade på amerikanska övergrepp och våld mot civilbefolkningen. Det påverkade opinionen starkt och bidrog till att USA lämnade Vietnam i mitten av 1970-talet.
Under Gulfkriget 1991 var den amerikanska militären fast besluten att inte upprepa misstagen från Vietnam. Istället för skrikande och brända barn skulle rapporteringen handla om smarta bomber, få mänskliga förluster och amerikanska framgångar.
När USA, tillsammans med sina allierade, inledde attackerna mot de irakiska styrkorna lades därför mycket kraft på att kontrollera att inga negativa uppgifter kom ut.
Åtminstone till en början lyckades militärerna i sin ambition att få mycket av rapporteringen att handla om ett ”rent krig” med relativt få dödsoffer och begränsat lidande. I verkligheten var det givetvis inte så.
Svårigheten att under Gulfkriget rapportera oberoende väckte många frågor och kritik, inte minst inom medierna själva. Många ansåg till exempel att rapporteringen varit alldeles för osjälvständig och proamerikansk.
Men det är långt ifrån bara amerikansk militär som försöker styra rapporteringen. I många länder är det till och med olagligt att rapportera om saker som är obekväma för regeringen.
Propaganda och psyops
Psykologiska operationer, eller psyops, kan användas vid krigföring, eller för att förhindra attityder vid en fredsoperation. I krig vill man få motståndaren att ge sig. Vid fredsbevarande insatser vill man få befolkningen att leva i fred med varandra. Svenska försvaret får bara använda psyops vid fredsbevarande insatser.
Enligt Fredrik Konnander, som är lärare i psykologiska operationer vid Försvarshögskolan, är propaganda eller psyops ett effektivt sätt att påverka människor. Att påverka en människas sätt att agera är svårt, men det går att påverka stora grupper. Att svänga en människas uppfattning 180 grader är nästan omöjligt, men att svänga en målgrupps uppfattning fem grader år ett visst håll är lättare.
På frågan om det finns några risker med att använda psykologiska operationer för att påverka en grupp svarar han att det beror helt på vad budskapet är. Psyops är som en militär reklambyrå och använder samma principer som marknadsföring. Vad som är farligt är vad du stoppar in i budskapet.
Du kan använda psyops för att skicka ut demokratisk budskap som i Afghanistan och Irak. Men under kriget i Rwanda användes radiostationen Mille Collines som propaganda för att få människor att delta i folksmordet.
Ett lyckat exempel på en bra psyop, enligt Konnander, kommer ifrån Afghanistan. Under talibanerna var det förbjudet att flyga med drakar. Men drakflygning var väldigt populärt i Afghanistan innan talibanerna kom till makten. Det var en sysselsättning som hela familjen deltog i tillsammans. Isaf, den fredsbevarande Natoledda operationen, delade ut drakar med Isaf:s logotyp.
Detta gav en väldigt positiv effekt. Föräldrar kunde se att barnen hade kul. ”Isaf kommer med någonting som är bra”. Mängder av drakar med Isaf:s logotyp i luften gjorde att folk kopplade ihop Isaf med att det har blivit lite friare i landet.
Som ett dåligt exempel på en psyop beskriver Konnander ett skeende under Gulfkriget 1991. Då uppmanade en radiokanal kurder och shiiter att göra uppror mot Saddam Hussein. Radiokanalen lovade också att amerikanska och brittiska trupper skulle komma och hjälpa dem.
Upproret startade, men hjälpen kom aldrig. Enligt Human Right Watch (HRW) dödades mellan 50 000 och 100 000 människor när Saddam Husseins överlägsna militärmakt slog ner upproren.
Foto: Johan Lundahl / Combat Camera - Försvarets Bildbyrå
Inbäddade journalister
Under senare år, med start i Irakkriget 2003, har det talats mycket om så kallade inbäddade journalister, vilket är detsamma som att reportrar och fotografer under en period lever med ett förband i fält.
Systemet innebär en möjlighet för journalisterna att under visst skydd komma nära striderna. Samtidigt begränsas möjligheterna att rapportera. Bevakningen tenderar att bli ensidig och tillrättalagd.
Under många år dominerades krigsrapporteringen av stora västliga, framför allt amerikanska, tv-bolag och nyhetsbyråer. Så är det till stor del fortfarande, även om de vuxit upp en del alternativ. Den arabiska tv-kanalen al-Jazira är ett sådant exempel. Framför allt i arabvärlden uppfattas den som en mer oberoende rapportör än de amerikanska
tv-bolagen.
De senaste årens revolutionerande utveckling på kommunikationsområdet – internet, mobiltelefoni och sociala medier som till exempel twitter och facebook – har gjort att fler röster än någonsin kan göra sig hörda, även i fattigare delar av världen.
Internet
Internet har revolutionerat bevakningen av krig och konflikter. Det menar Stefan Hjertén, erfaren utrikesreporter som gjort närmare ett hundratal reportageresor, de flesta i krigs- och konfliktområden.
Han menar också att rapporteringen blivit mer sann än exempelvis på 1970-talet då det kunde vara svårt att få hem rapporten till redaktionen pga. dåliga kommunikationer. Ett land kunde bokstavligen vara avskuret. Idag kan regimers informationsministerier inte kontrollera rapporteringen på samma sätt som före Internet. Dessutom är källorna ofta fler än tidigare.
Hjertén menar att det är mycket viktigt att svenska medier har egna medarbetare på plats för att kunna ge en korrekt bild av en konflikt. Han är däremot kritisk till systemet med inbäddade journalister. Inbäddade journalister förekom redan under andra världskriget och hade då till och med uniform. Problemet är att man som inbäddad inte kan röra sig som man vill.
För att som vanlig mediekonsument undvika propaganda i krigstid är hans tips att söka på Internet och läsa många olika tidningar från olika länder. Ju fler källor, desto bättre.
Arga, unga muslimska män
I juni 2007 visar flera skribenter, bland andra Christopher Hitchens på webbtidningen Slate, hur de arga, unga muslimska män som protesterar mot väst i många fall är en och samma person som fotograferna tycks ha följt för att få – just det – bilder av arga, unga muslimska män.
Efter att ha sett bilderna skrev Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet bland annat följande: ”Alltså, ur sannolikt är det att samma killar hamnar framför kameran varje gång muslimer i Kashmir är arga? Ungefär lika sannolik som att just du skulle plåtas av AP både under EMU-omröstningen, riksdagsvalet, hockey-VM och vid mordet på Anna Lindh. I själva verket slås man av tanken att nyhetsbyråerna aktivt söker upp samma extremistgäng varje gång dramaturgin kräver arga muslimer. Och att vi aldrig får veta vad de andra muslimerna tycker.”
Christopher Hitchen på Slate beskriver hur tv-fotograferna ofta jobbar för att få de bilder redaktörerna vill ha: ”Jag har faktiskt varit på plats och sett flera av dessa protester, senast i Islamabad, och vad jag skulle göra om jag var nyhetsredaktör vore att be mitt kamerateam att ta några steg bakåt när de filmar.
Då skulle vi se att där står några dussin gestikulerande män (väldigt få kvinnor av någon anledning), deras mustascher syns tydligt, samtidigt som de häller ut tändarbensin på någon bok, flagga eller något annat. Runt omkring står en cirkel av tv-fotografer och filmar. När fotograferna stängt av sina ljus försvinner det lilla gänget. Som tittare har du kanske noterat att bilden alltid är en stilla närbild, in-zoomad på lågorna, något den inte skulle vara om det verkligen var en stor mobb som var inblandad i det som skedde.”
Fredsjournalistik
Krigsjournalistiken brukar kritiseras för att legitimera våld och krig. Ofta förenklas komplicerade orsakssammanhang.
Väpnade konflikter framställs ibland som kamp mellan det onda och det goda trots att de är betydligt mer komplicerade och mångfacetterade. Förenklingen ger inte bara läsaren, lyssnaren eller tittaren en felaktig bild av konflikten. En del menar att den till och kan förvärra den.
Den norske fredsforskaren Johan Galtung myntade för några år sedan ordet fredsjournalistik, som han anser kan bidra till en fredlig konflikthantering. En fredsjournalist skulle undvika förenklingar som ”vi” och ”dem”, lyfta fram folkets levnadsvillkor och fokusera på fredsansträngningar, även på gräsrotsnivå.
Andra menar att kvalitén på rapporteringen mer handlar om dålig och bra journalistik.