Terrorist eller frihetskämpe?

Det kan tyckas enkelt att avgöra vem som är en terrorist, extremist eller fanatiker. Men det behöver inte alltid vara självklart. Den enas terrorist kan vara den andres frihetshjälte.

Att slutligt avgöra vem som är terrorist är inte alltid enkelt, mycket beroende på att det inte finns en entydig definition. FN har utan framgång försökt hitta en gemensam beskrivning av vad som ska räknas som terrorism. EU har i sitt försök att definiera begreppet tagit fram en lång komplicerad lista med en rad punkter.

 

USA:s definition är betydligt enklare:


"Termen terrorism avser avsiktligt, politiskt motiverad våld riktat mot ickestridande mål, utfört av subnationella grupper eller hemliga agenter, vanligtvis avsett att påverka en publik". Många anser dock att det är en alldeles för bred definition.

 

Nelson Mandela terrorist

I ett land där politisk opposition är förbjuden och där militär och polis används för att förtrycka oliktänkande, kan gerillametoder vara den enda vägen att bekämpa makten.

 

I den moderna historien finns det många exempel på terrorister som efter ”befrielsen” blivit aktade och respekterade personer. Det kanske mest kända exemplet är Nelson Mandela som 1989 frigavs efter 27 år i sydafrikanskt fängelse och som senare blev Sydafrikas förste demokratiskt valde president.

 

När han i juli 2003 fyllde 85 år strömmade det in gratulationer från presidenter och andra ledare. Men bara ett par decennier tidigare anklagades han för att leda en terroristorganisation.

 

Bakom anklagelsen stod inte bara Sydafrikas vita apartheidregim, utan också många andra regeringar.

 

Utan tvekan använde ANC sig av våld i sin kamp mot apartheidsystemet. Men det var ett legitimt och nödvändigt våld enligt organisationen och dess anhängare, även om offren ibland var civila.

 

Statsterrorism

Det är inte bara organisationer och privatpersoner som använder terror i politiska syften. Även stater har stött och utfört terrorhandlingar.

 

I de flesta fall handlar det om diktaturer, till exempel Nordkorea som har kidnappat japanska medborgare och Libyen som låg bakom sprängningen av ett amerikanskt passagerarflyg över Lockerbie 1988.

 

Men även demokratiska stater har genomfört vad som kan betraktas som terrordåd. 1985, till exempel, gav den franske presidenten François Mitterrand underrättelseagenterna Alain Maffart och Dominique Prieur fullmakt att aptera en sprängladdning ombord på skeppet Rainbow Warrior.

 

Båten tillhörde miljöorganisationen Greenpeace som försökte stoppa Frankrikes provsprängningar av atombomber i den franska kolonin Muroroa i Stilla havet. En portugisisk fotograf dödades vid attentatet.

 

Under 1970- och 80-talen stöttade och utbildade USA flera regimer i Latinamerika som bedrev terror mot sin egen befolkning. USA har även hjälpt grupper som med terror som vapen försökte störta demokratiskt valda regeringar.

 

Al-Qaida

I början på 1950-talet började USA, i sin kamp mot kommunismen, att alliera sig med muslimska krafter. När Sovjetunionen 1979 invaderade Afghanistan, svarade USA med att stödja en armé bestående av nära en kvarts miljon gerillakämpar från den muslimska världen.

 

Terroristnätverkets al-Qaidas ledare Usama bin Ladin var innan han engagerade sig för att befria Afghanistan från den sovjetiska ockupationen, en respekterad saudiarabisk affärsman med utmärkta kontakter inom USA:s underrättelsetjänst CIA.

 

– När kriget i Afghanistan var över åkte alla dessa utbildade gerillasoldater tillbaka till sina respektive länder, ofta med hjälp av falska pass. De flesta anslöt sig till fundamentalistiska islamiska grupper i opposition mot regeringen i hemlandet, säger den amerikanske journalisten och terroristexperten John K. Cooley.

 

Efter att talibanerna tagit makten i Afghanstan satte al-Qaida upp träningsläger och baser i landet. Deras kamp bytte då skepnad - från att ha utkämpats med stöd från USA till att ha amerikanerna som största fiende.