Foto: Försvarets Bildbyrå

Alliansfrihet och neutralitet

Under andra världskriget och kalla kriget bedrev Sverige officiellt en neutral säkerhetspolitik för att undvika krig och invasion. I efterhand har forskning och debatt däremot nyanserat bilden av den svenska neutraliteten. Sedan 2002 beskrivs Sveriges säkerhetspolitiska linje som alliansfri.       

För flera generationer svenskar var neutraliteten både självklar och positiv. ”Landsfadern” Per-Albin Hansson lotsade som statsminister landet genom andra världskriget och för många som upplevt krigsåren blev neutralitet liktydigt med fred. Men det var en fred som inte varit gratis. Sverige måste genomföra en forcerad upprustning och omställning av samhället (se fliken Svensk säkerhet, försvar och internationell krishantering).

 

Men Sverige tvingades också till eftergifter som andra fick betala. Framförallt har de långtgående eftergifterna till det nazistiska Tyskland varit föremål för omfattande forskning och debatt som nyanserat bilden av Sveriges roll under krigsåren.

 

När västalliansen Nato bildades 1949 valde Sverige att stå utanför, trots att Sverige lika mycket som grannländerna Danmark och Norge låg mitt i det kalla krigets konfrontationslinje som delade Europa. Det fanns inget starkt opinionsstöd för en Nato-anslutning och Sverige hade lyckats klara sig genom ett världskrig genom att stå vid sidan.

 

Under det kalla kriget kom den svenska säkerhetspolitiken att beskrivas som ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Sverige skulle avstå från utrikespolitiska eller militära bindningar som kunde undergräva trovärdigheten i en neutralitetsförklaring i händelse av ett storkrig i vårt närområde. Att gå in i Nato hade varit omöjligt eftersom Sverige då skulle ha förbundit sig att gå i krig också om någon annan alliansmedlem angripits.

 

Trots att Sverige inte var medlem av Nato fanns det ett västligt intresse av ett militärt starkt Sverige. Hemliga förberedelser för militärt samarbete och bistånd om Sverige trots allt drogs in i ett storkrig pågick under flera år. Orsaken till detta var militärstrategisk. Om Sovjetunionen ockuperade Sverige skulle USA inte kunna försvara Norge. Och utan Norge skulle sjöförbindelserna från USA över Nordatlanten till Europa inte kunna skyddas. Sverige fick därför tillgång till avancerad amerikansk teknologi men också utfästelser om militär hjälp, om så behövdes också med kärnvapen. Den svenska neutralitetspolitiken kom på detta sätt att bygga på förutsättningar som bara några få kände till.

 

Politisk enighet och motsättningar

 

En viktig del av den svenska säkerhetspolitiska linjen under det kalla kriget var att den skulle vila på en bred partipolitisk enighet och vara förankrad bland medborgarna. Ingen skulle behöva misstänka några tvära kast i den politiska kursen och försäkringar om detta upprepades ofta av ledande politiker. Men även om partierna var eniga om säkerhetspolitikens grunder så innebar det inte att de var överens om detaljerna, inte minst hur mycket försvaret skulle få kosta och vad man borde satsa på. Många försvarssatsningar var kontroversiella, som planerna på svenska taktiska kärnvapen och de stora flygindustriella satsningarna på Viggen och JAS.

 

En bred enighet rådde också om att Sverige skulle verka för internationell fred, säkerhet och nedrustning genom att stödja FN. Detta gjordes både politisk och konkret, bland annat genom aktivt deltagande i FN:s nedrustningsarbete, framförallt i fråga om massförstörelsevapen. Svenskt deltagande i inspektioner i Irak och Syrien har legat i linje med denna politik. Sverige blev också tidigt ett land som bidrog med trupp till FN-ledda fredsbevarande operationer (se fliken Svensk säkerhet, försvar och internationell krishantering).

 

Alliansfriheten efter det kalla kriget

 

Efter det kalla krigets slut blev den viktigaste säkerhetspolitiska frågan hur den rådande svenska politiken skulle anpassas till de nya förutsättningarna i Europa. En avgörande förändring genomfördes i och med Sveriges medlemskap i EU, men de säkerhetspolitiska konsekvenserna av detta lyftes inledningsvis inte fram. Det EU Sverige anslöt sig till var visserligen ingen militärallians, men det ekonomiska och politiska samarbetet inom unionen var ändå sådant att det skulle vara svårt att tänks sig att Sverige skulle stå neutralt om andra unionsmedlemmar blev angripna.

 

Den traditionella säkerhetspolitiska deklarationen hade därmed spelat ut sin roll och Sverige har successivt blivit alltmer säkerhetspolitisk inlemmat, inte bara i EU:s framväxande krishantering utan också i Natos verksamhet genom deltagande i operationer som beslutats av FN, men genomförts av Nato, framförallt på Balkan, i Afghanistan och i Libyen.

 

Frågan om svenskt Nato-medlemskap har fått förnyad aktualitet genom utvecklingen i Ryssland och dess grannländer, liksom tecken på ökade motsättningar mellan Ryssland och väst.

 

Sedan 2002 beskrivs Sveriges säkerhetspolitiska linje officiellt som alliansfritt. Den tidigare neutralitetsförklaringen har ersatts med konstaterandet att ”neutraliteten tjänat oss väl”. Därmed hade frågan om svensk neutralitet förpassats till historien.

 

Detta underströks av den så kallade solidaritetsklausulen i EU:s Lissabonfördrag 2009. Här slås fast att unionens medlemsstater solidariskt ska bistå varandra vid terroristattacker, olyckor eller naturkatastrofer. Solidaritetsklausulen är inte bindande och har fokus på terrorism och katastrofer. Sverige har dock valt att ge klausulen en vidare innebörd genom att deklarera att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Sverige förväntar sig också att dessa länder ska handla på samma sätt om Sverige drabbas. 

 

Om författaren: 

Wilhelm Agrell är professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet och har skrivit en rad böcker om svensk försvars- och säkerhetspolitik bl.a. Fredens illusioner. Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009 (2010) och Ett  krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan (2013). www.lu.se