När västalliansen Nato bildades 1949 valde Sverige att stå utanför, trots att Sverige var lika utsatt för Sovjetunionen som grannländerna Danmark och Norge. Den svenska säkerhetspolitiken kom att bygga på formeln "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig".
Det betydde att Sverige inte hade bundit sig genom att ingå i en allians utan istället på förhand uttalat att landet tänkte förklara sig neutralt om ett stort krig utbröt i Europa.
Frågan var bara vad som skulle hända om Sverige ändå blev angripet av Sovjetunionen och saknade det skydd som Nato-länderna var utlovade. Sverige fick så småningom i hemlighet del av ett sådant skydd, men inte av ideologiska utan av strategiska skäl.
Om Sovjetunionen ockuperade Sverige skulle USA inte kunna försvara Norge. Utan Norge skulle sjökommunikationerna från USA över Nordatlanten till Europa inte kunna skyddas. Alltså fanns det ett strategiskt intresse för Nato att skydda Sverige. Den svenska neutralitetspolitiken kom på detta sätt att bygga på förutsättningar som bara några få fick känna till.
Politiskt samarbete
Under större delen av kalla kriget rådde det enighet mellan riksdagspartierna om säkerhetspolitiken. Neutralitetspolitiken ifrågasattes inte. Först sedan kalla kriget tagit slut och Sovjetunionen upplösts blev frågan om en förändring av den svenska säkerhetspolitiken möjlig.
Den viktigaste förändringen inträffade i och med Sveriges medlemskap i EU, men utan att de säkerhetspolitiska konsekvenserna lyftes fram. EU var visserligen inte en militärallians, men det ekonomiska och politiska samarbetet inom unionen var ändå av en sådan art att det skulle vara svårt att tänka sig att Sverige skulle förklara sig neutralt i en konflikt där andra unionsmedlemmar var inblandade.
Den gamla säkerhetspolitiska formeln hade därmed spelat ut sin roll och Sverige har successivt blivit alltmer säkerhetspolitiskt inlemmat i EU. Också frågan om ett svenskt medlemskap i Nato har blivit politiskt möjlig efter kalla krigets slut och Natos stegvisa utvidgning österut. Men samtidigt har betydelsen av ett svenskt Nato-medlemskap blivit alltmer oklar.
Krigshandlingar
Alliansfrihet och Nato-medlemskap var två sätt för västeuropeiska länder att lösa kalla krigets säkerhetsproblem. Natos roll har sedan dess förändrats i grunden och samtidigt blivit allt mer diffus, vilket visat sig i den djupa splittringen inför och efter Irakkriget där flera av USA:s viktigaste allierade vägrade att delta.
Under Irakkriget 2003 kunde Sverige, liksom flera andra EU-länder, helt enkelt låta bli att delta eftersom varken FN:s säkerhetsråd eller EU beslutat om ett väpnat ingripande. Varje land kunde i detta läge välja sin egen väg och Sverige hade inget behov av att förklara sig neutralt. Neutralitet i folkrättslig mening handlar om krigets spelregler och är egentligen bara betydelsefull om ett land riskerar att beröras av krigshandlingar eller krav från de krigförande.
Om författaren:
Agrell har bl a tjänstgjort i FN-styrkorna och arbetat vid den militära underrättelsetjänsten i Sverige på 1970-talet. Han arbetar numera vid Lunds universitet där han undervisar i freds- och konfliktkunskap, underrättelseanalys och forsknings- och teknikhistoria. www.lu.se