Samarbete över gränserna och mellan länder är oerhört viktigt och därför ingår Sverige i en rad säkerhetspolitiska organisationer. De viktigaste av dessa är EU och FN, som lägger grunder för Sveriges utrikes-, försvars-, och säkerhetspolitik.
Världen befinner sig i ständig förändring. Nya konflikter uppstår snabbt. Framtiden är omöjlig att förutsäga och vår säkerhetspolitiska situation kan snabbt förändras. Därför behövs det en diskussion om vår säkerhetspolitiska beredskap.
Efter andra världskriget
Efter det andra världskriget stod Sovjetunionen och Warzawapakten mot USA och Nato. De två blocken omringade de svenska gränserna. Norge och Danmark valde att gå med i Nato medan Sverige och Finland stod utanför. Sverige valde fortsatt neutralitet och alliansfrihet.
Trots detta tog vi ställning för Nato-sidan. Hotet mot våra gränser sågs komma från öster och Sovjetunionen. Det var Sovjetunionen och inte USA eller Nato, som regering och riksdag rustade vårt försvar för.
Av strategiska skäl skyddades Sverige i hemlighet av NATO, även om vi inte var medlemmar. Om Sovjetunionen valde att attackera Sverige skulle USA inte kunna försvara Natolandet Norge.
Utan Norge skulle sjökommunikationerna över Nordatlanten till Europa inte kunna skyddas. Den svenska neutralitetspolitiken kom på detta sätt att bygga på förutsättningar som bara några få fick känna till.
Efter kalla kriget
1989 föll Berlinmuren, Sovjetunionen upplöstes och det kalla kriget tog slut. Världen har numera bara en supermakt och det är USA. Kinas betydelse i världen växer dock snabbt, särskilt på det ekonomiska planet. Men Kina har fortfarande långt ifrån samma militära, politiska och ekonomiska styrka som USA.
Den säkerhetspolitiska situationen ser idag helt annorlunda ut jämfört med tiden före 1989. Idag är Sverige medlem i EU vilket, enligt många, hade varit otänkbart så länge det kalla kriget pågick. Många av de länder som tidigare ingick i Warzawapakten är idag medlemmar av Nato.
Berlinmurens fall, Sovjetunionens upplösning och slutet på det kalla kriget förändrade på många sätt förutsättningarna för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Den viktigaste förändringen var att våra politiker inte längre bedömde att det fanns någon risk för att Sverige skulle invaderas militärt.
Synen på Sveriges säkerhet förändrades. Hoten mot vår säkerhet är idag annorlunda och mer komplexa än de traditionellt militära.