Sverige gick 1995 med i EU utan några säkerhetspolitiska förbehåll. Det innebär att unionens säkerhetspolitiska utveckling också är styrande för Sveriges säkerhet. Det som tidigare var en rent nationell angelägenhet är det i allt mindre utsträckning, något som både kan erbjuda möjligheter och skapa problem.
Efter krigen på Balkan 1991-99 började EU bygga upp sin krishanteringsförmåga. Målsättningen är att unionen tidigt ska kunna ingripa i händelse av en konflikt eller en humanitär krissituation. EUs erfarenheter från Bosnien och Kosovo visar att detta inte enbart kan göras med diplomatiska medel. Samtidigt är stora väpnade ingripanden riskabla och följderna svåra att kontrollera, något som USA:s ockupation av Irak efter kriget 2003 visar.
Nya hot
För det svenska försvaret har de internationella insatserna blivit en alltmer betydelsefull uppgift i takt med att invasionsförsvaret monterats ned. Insatserna förutsätter dock uppdrag från en internationell organisation och stöd från FN. Hittills har personal enbart tagits ut på frivillig grund.
Förutom att Försvarsmakten ska tillhandahålla förband för internationella insatser, ska den bibehålla en grundläggande kompetens inför framtiden. Försvaret ska, om det säkerhetspolitiska läget förändras, kunna bygga upp en förmåga mot ett väpnat angrepp i större skala. Men eftersom ingen vet hur en sådan oförutsedd förändring kommer att se ut finns här en ofrånkomlig osäkerhet om möjligheterna att i tid upptäcka och reagera på ett nytt hot.
En sådan oförutsedd förändring var konsekvenserna av terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Liksom de flesta andra västländer hade Sverige inte förutsett att terrordåd skulle kunna utföras i en skala och i former som liknade ett militärt angrepp. I Sverige fanns ingen planering för att möta ett sådant hot och inte heller någon lagstiftning som bestämde hur försvarets resurser skulle kunna användas. Den lösning som nu föreslagits är att militära resurser ska kunna användas, men under polisens ledning.
I Sverige liksom i många andra länder har det länge funnits ett starkt motstånd mot att använda militär vapenmakt inom landet i fredstid, något som bottnar i historiska erfarenheter av militära insatser i samband med strejker, upplopp eller demonstrationer. I Sverige har detta varit fallet ända sedan militär sattes in mot strejkande arbetare i Ådalen 1931.
Risksamhälle
Varken Sveriges eller EU:s säkerhet styrs av regeringen eller unionens beslutande organ, utan av yttre och inre samhällsförändringar. Globala motsättningar och regionala konflikter kan skapa instabilitet som blir ett hot mot unionen.
Internationell terrorism och spridning av massförstörelsevapen kan bli direkta hot mot enskilda medlemsländer eller mot unionen som helhet. Samhällets tekniska och ekonomiska utveckling går mot ökad sårbarhet, både för fientliga handlingar och för oavsiktliga katastrofer, till exempel stormar, översvämningar eller jordbävningar. Det moderna samhället balanserar mellan stor teknisk kapacitet och stor sårbarhet om tekniken inte fungerar som den ska eller helt slås ut.
Säkerheten är alltså inte bara en fråga för de högsta politiska organen, utan något som är så spritt i samhället att det är svårt att hitta vem som egentligen är ansvarig. I teknikberoendets och internationaliseringens spår har vi fått ett "risksamhälle" där medborgarna i allt mindre utsträckning kan skydda sig genom att stänga dörren om sig.
Om författaren:
Agrell har bl a tjänstgjort i FN-styrkorna och arbetat vid den militära underrättelsetjänsten i Sverige på 1970-talet. Han arbetar numera vid Lunds universitet där han undervisar i freds- och konfliktkunskap, underrättelseanalys och forsknings- och teknikhistoria, www.lu.se