Foto: Marcus Olsson/Försvarsmakten

Svensk säkerhet, försvar och internationell krishantering

Sedan andra världskriget har hot- och riskbilden förändrats. I linje med detta har även det svenska försvaret genomgått stora omställningar. Sverige har gått från ett försvar som i främsta hand ska kunna försvara landet mot en militär invasion till ett yrkesförsvar som deltar i multinationella insatser.

Under andra världskriget och det kalla kriget byggde Sverige upp ett försvar för att möta hotet från en militär invasion av landet. Alla tillgängliga resurser skulle tas i anspråk i händelse av krig och hela samhället skulle organiseras i ett totalförsvar.

Sovjetunionens sönderfall, upplösningen av östblocket och utvidgningen av både EU och Nato ändrade i grunden de säkerhetspolitiska förutsättningarna i Europa, och därmed också för det svenska försvaret. Från 2000 lades det befintliga militära och civila försvaret ner inom loppet av ett par år. Avsikten var att skapa en ny och mindre försvarsorganisation som var anpassad till multinationella och internationella freds- och säkerhetsskapande insatser.

Sverige har ända sedan 1950-talet deltagit i FN:s fredsbevarande operationer runt om i världen. I den nya europeiska säkerhetspolitiska miljön efter det kalla krigets slut skulle detta bli försvarsmaktens prioriterade uppgift.

Sverige gick 1995 med i EU utan några säkerhetspolitiska förbehåll. Det innebär att Sverige också deltagit i utvecklandet av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Denna politik har därmed varit styrande för Sveriges säkerhet. Säkerhetsfrågor som tidigare ofta framhölls som en ren nationell angelägenhet (se fliken Alliansfrihet och neutralitet) är det inte längre i samma utsträckning. Detta kan både innebära möjligheter och problem.

Krigen på Balkan under 1990-talet (Kroatien, Bosnien och Kosovo) visade att öst-väst konfliktens slut också öppnade för destabiliserande krafter. Samtidigt saknades ett fungerande krishanteringssystem för den nya situationen i Europa. En fredsbevarande FN-insats i det forna Jugoslavien misslyckades med att stabilisera situationen och förhindra folkrättsbrott. EU har därefter byggt upp en förmåga till militär krishantering där det svenska försvaret bidragit med enheter till en Nordic Battle Group som stått i beredskap under flera perioder. Europeiska militärinsatser förutsätter enighet bland medlemsländerna.

Nya hot och försvarsuppgifter

Från försvarsbeslutet 2004 började det nya insatsförsvaret organiseras. Avsikten var att försvaret inte längre skulle utgöras av förband som bemannades först efter mobilisering. Ett avgörande steg i denna riktning togs med avskaffandet av den allmänna värnplikten 2010 och övergången till fast anställd eller deltidstjänstgörande personal, det vill säga en yrkesarmé. Personalen skulle också vara skyldig att tjänstgöra internationellt.

Det svenska försvarets mest omfattande internationella insats blev deltagandet i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) från 2001 till 2014. Insatsen innefattade ansvaret för en regional civil-militär enhet i Norra Afghanistan. Men uppdraget innebar också deltagande i stridshandlingar på ett sätt som inte förekommit sedan FN-operationen i Katanga (se vidare Kongo Kinshasa) i början av 1960-talet.

Den europeiska säkerhetspolitiska utvecklingen fortsatte dock att utgöra en viktig inriktning för det svenska försvaret. Det korta kriget mellan Georgien och Ryssland i augusti 2008 tolkades på många håll som ett tecken på svagheter i det europeiska säkerhetssystemet, liksom på växande ryska militära och politiska ambitioner. Ökad rysk militär aktivitet innebar att svenska militära och politiska bedömningar från 2013 började förändras. Ett tecken på detta var att Sverige 2012 återupptog den nationella försvarsplaneringen, alltså förberedelse för hur försvarsmakten skulle försvara landet och samverka med det civila samhället.

Nya hot och risker

Det kalla krigets slut gjorde att storskaliga väpnade konflikter framstod som mer avlägsna. Samtidigt blev en rad andra samhällshot och risker synliga, en utveckling som också förstärktes av den europeiska integrationen, ökad rörlighet över gränserna och den ekonomiska globaliseringen. Terrorattackerna i USA 11 september 2001 inledde en djupgående förändring av Europas syn på säkerhet. Gränsen mellan yttre och inre hot blev alltmer otydlig samtidigt som skyddet mot terrorism och våldsam extremism fick en alltmer framträdande plats, både i enskilda länder och inom EU.

I Sverige fanns, liksom i flera andra länder, sedan länge ett starkt motstånd mot att använda militär vapenmakt inom landet i fredstid. Händelsen i Ådalen 1931 då utkommenderad militär öppnade eld mot ett demonstrationståg hade lagt grunden för motståndet. Terrorattentat av samma slag som 11 september, det vill säga angrepp i fredstid, hade inte förutsetts i någon planering och därmed inte heller hur ett sådant skulle hanteras och med vilka resurser.

Det faktum att försvaret förfogade över resurser som polisen saknade, men som samtidigt skulle kunna behövas vid en storskalig terrorattack gjorde frågan juridiskt komplicerad. Lösningen blev till sist att militära resurser kan användas vid fredstida terrorattacker, men då stå under polisens ledning.

Terrorattackerna i Oslo och på Utøya den 22 juli 2011 visade också på vidden av de utmaningar ett samhälles krishantering kan ställas inför i extrema situationer.

Risksamhället

I sista hand styrs varken Sveriges eller EU:s säkerhet av de nationella regeringarna eller unionens beslutande organ utan av komplexa yttre och inre samhällsförändringar. Globala motsättningar och regionala konflikten kan få genomgripande konsekvenser för angränsande områden, liksom för världssamfundet som helhet.

Inte bara internationell terrorism utan också spridning av massförstörelsevapen och gränsöverskridande grov organiserad brottslighet kan bli direkta hot mot enskilda medlemsländer och mot unionen som helhet. Samtidigt går samhällets tekniska och ekonomiska utveckling i en riktning som gör det mer sårbart, både för avsiktliga fientliga handlingar och oavsiktliga händelser som svåra störningar i den tekniska infrastrukturen och naturkatastrofer.

De ömsesidiga beroendena mellan olika geografiska områden, samhällsfunktioner och tekniska system ökar allt mer och utan att riskerna alltid vägs in. Det moderna samhället har stor teknisk kapacitet, men är också sårbart om tekniken slås ut. Det ökade beroendet av elektronisk kommunikation och datorsystem sätter fokus på vikten av datasäkerhet och skydd mot cyberattacker.

Säkerhet är alltså inte bara en fråga för de högsta politiska organen och olika expertmyndigheter utan omfattar hela samhället på alla nivåer, vilket gör det svårt att hitta vem som egentligen är ansvarig. I teknikberoendets och internationaliseringens spår har vi fått ett ”risksamhälle” där medborgarna i allt mindre utsträckning kan räkna med att kunna skydda sig genom att stänga dörren om sig.

Om författaren:

Wilhelm Agrell är professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet och har skrivit en rad böcker om svensk försvars- och säkerhetspolitik bl.a. Fredens illusioner. Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009 (2010) och Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan (2013). www.lu.se