Fakta för lärare: Krisberedskap

En kris är en allvarlig händelse som drabbar många människor och stora delar av samhället. Samhället liksom individen måste ha en förmåga att både kunna förebygga och hantera kriser som pandemier, omfattande it-haverier, naturkatastrofer och terroristattentat.

Målen för samhällets säkerhet och svensk krisberedskap är att skydda befolkningen och viktiga samhällsfunktioner, men också ytterst att upprätthålla de grundläggande värderna i det svenska samhället som demokrati och mänskliga rättigheter.

En kris innebär en allvarlig störning i samhället och kräver snabba och omfattande insatser från en lång rad myndigheter, organisationer, företag och enskilda på alla nivåer i samhället. Från den lokala till den nationella. 

Den yttersta av kriser är kriget. Det civila försvaret ska utgå från samhällets beredskap för fredstida kriser. Det vill säga den förmåga samhället har att hantera pandemier, naturkatastrofer, omfattande it-haverier och terrorangrepp lägger grunden för hur myndigheter, organisationer, företag och enskilda ska möta kriget.

För att ett samhälle ska kunna hantera allvarliga händelser och kriser krävs det ett förebyggande arbete, exempelvis med att förbättra motståndskraften hos viktiga samhällsfunktioner som elförsörjning, vattenförsörjning, it-system och transportsystem. Detta för att de exempelvis ska kunna stå emot stormar, översvämningar eller sabotage och för att de snabbt ska kunna återhämta sig efter en kris så att konsekvenserna för samhället och individen blir så lindriga som möjligt.

Samhället måste också ha en förmåga att agera på ett effektivt och samordnat sätt när väl krisen inträffar. Det betyder att alla berörda måste veta vem som ska göra vad och på vilket sätt. Det i sin tur kräver att både myndigheter, företag och organisationer över och utbildar sig.

Allas ansvar

Den så kallade ansvarsprincipen, som är grunden i svensk krisberedskap, innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden, exempelvis kommunen som ansvarar för vattenförsörjningen, är skyldig att se till att den fungerar även under allvarliga olyckor och kriser.

Principen rymmer också ett annat grundläggande synsätt på hur samhället ska hantera kriser - den att ingen kan hantera en kris ensam, utan att det krävs insatser från en lång rad myndigheeter, organisationer, företag och enskilda, från den lokala nivån till den nationella. I ansvarsprincipen ligger därmed också en skyldighet att samverka med andra för att krisen ska hanteras så effektivt som möjligt.

I det så kallade krisberedskapssystemet ingår även den enskilde individen som en viktig aktör. Den enskilde har ett ansvar att både veta hur man förebygger, hur man skaffar sig en hemberedskap och hur man ska agera vid olika kriser.

De hot och risker som samhället är exponerat för är globala och komplexa. Det innebär att Sverige måste arbeta exempelvis inom EU och med de övriga nordiska länderna, med att utveckla beredskapen och strukturen för hur staterna ska både förebygga men också hantera kriser.

Kommuners och myndigheters ansvar  

Kommunerna är viktiga aktörer i det svenska krishanteringssystemet. Man brukar säga att en kris nästan alltid inträffar i en kommun och ju bättre kommunerna är på att förebygga och hantera allvarliga olyckor och kriser, desto bättre blir hela samhället på att klara sig igenom allvarliga påfrestningar.

Kommuner och landsting har en lagstadgad skyldighet (Lag om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap) att minska sårbarheten i sin verksamhet och att ha en god förmåga att hantera fredstida kriser.

Centrala myndigheter och samtliga länsstyrelser är också ålagda enligt förordningen om krisberedskap och höjd beredskap att arbeta med samhällets säkerhet.

Det innebär en skyldighet att analysera vilka risker och sårbarheter som kan medföra att de inte längre kan utföra den verksamhet som de är skyldiga att bedriva. För kommunens del exempelvis vattenförsörjning, avloppshantering, barn- och äldreomsorg, renhållning och socialstjänst.

Varje år måste därför både kommuner, länsstyrelser och centrala myndigheter genomföra så kallade risk- och sårbhetsanalyser. Kommunerna måste också ha en plan för hur man ska hantera tänkbara kriser. Vissa myndigheter på central nivå måste ha en tjänsteman i beredskap som snabbt ska kunna larma vid en allvarlig händelse och dra i gång beredskapsorganisationen.

Samverkansområden

Dryga tjugotalet utpekade myndigheter har ett särskilt ansvar för samhällets krisberedskap och träffas inom speciella så kallade samverkansområden. Varje samverkansområde samlar ett antal myndigheter vars verksamhet är beroende av varandra för att skapa en god beredskap inför kriser.

För närvarande finns det sex samverkansområden med myndigheter inom områdena: Transporter, Teknisk infrastruktur, Farliga ämnen, Ekonomisk säkerhet, Skydd, undsättning vård samt ett område som samlar alla länsstyrelser och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.