Internationellt

Försvarets internationella verksamhet får allt större betydelse. Idag tjänstgör cirka 1000 kvinnor och män i den svenska utlandsstyrkan. I morgon kan antalet ha ökat väsentligt.

Sedan FN grundades efter andra världskriget har Sverige blivit allt mer aktivt i internationella sammanhang. I dag är det vanligt att svenska förband och enskilda officerare åker på fredsfrämjande eller fredsframtvingande uppdrag till oroshärdar runt om i världen. Afghanistan och Kosovo är två exempel på områden där det idag finns svensk militär personal.

I Afghanistan arbetar cirka 500 svenskar i den NATO-ledda ISAF-styrkan (International Security Assistance Force). Sverige har deltagit i styrkan sedan 2002 och ansvarar idag för en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad i Mazar-e Sharif i norra Afghanistan.

Insatsen sker i nära samarbete med bland annat Finland som bidrar med ett hundratal personer. Utöver militär personal tjänstgör även civila rådgivare i den svenskledda regionala enheten.

Som militärt alliansfritt land kan Sverige, enligt folkrätten, förklara sig neutralt i händelse av krig mellan andra stater. Alliansfriheten hindrar inte Sverige från att delta i internationella militära samarbeten.

Ny snabbinsatsstyrka

Som medlem i EU är Sverige en del av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) som bland annat syftar till att bevara freden och att stärka den internationella säkerheten. Sverige är också en del av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP).

Första halvåret 2008 svarade Sverige - tillsammans med Finland, Irland, Estland och Norge - för en av EU:s snabbinsatsstyrkor (Nordic Battle Group). Den åkte dock aldrig iväg på något uppdrag. Våren 2011 svarar Sverige för en liknande styrka.

Fredsfrämjande

Sverige är även medlem i Partnerskap för fred, PFF, som bildades 1994 och är ett konkret militärt och förtroendeskapande säkerhetssamarbete mellan Nato och icke-Natoländer i Europa, Centralasien och södra Kaukasien.

För vissa länder har partnerskapet varit en förberedelse för medlemskap i Nato. För andra länder, Sverige till exempel, har det istället varit ett instrument för att utveckla den militära och civila samverkansförmåga. Det är en förmåga som är nödvändig när vi ska bidra till internationell krishantering och fredsfrämjande verksamhet.

Grundläggande för PFF är att varje enskild stat bestämmer inom vilka områden och på vilket sätt man vill samarbeta. De PFF-länder som inte är NATO-medlemmar erbjuds att ingå i en särskild samverkansenhet vid NATO:s högkvarter.